Det känns som om det är något som håller på att förändras i mitt liv, sakta men säkert. Det kryper liksom allt närmare och närmare. Och det jag känner inom mig är väldigt blandade känslor. Det handlar så klart om att min mammaledighet är slut, just nu har jag semester men det är ju egentligen same same. Den 2 augusti börjar jag jobba igen och ja, blandade känslor så klart. Vissa dagar har jag längtat som en tok efter jobbet, kollegorna och eleverna och vissa dagar har det liksom känts helt ok att inte jobba om ni förstår vad jag menar! =) Jag har verkligen älskat att vara mammaledig men jag har nu varit hemma sedan mars 2010, då jag blev sjukskriven på grund av blödningarna i min graviditet. Jag har alltså varit hemma i 1 år och 4 månader och jag kan ärligt säga att jag är så jäkla TRÖTT på att vara HEMMA. Inte att vara med Elliot, absolut inte det, utan att vara hemma och se dessa väggar hela tiden och allt här runtomkring. Det känns verkligen som att ett miljöombyte skulle vara bra för mig, men då innebär ju det att lilleman inte är med mig längre om dagarna. Går ju inte att få hela kakan så att säga!
Det är först NU jag insett detta, att den där mammaledigheten liksom är slut och snart börjar "det verkliga livet" för oss istället. Nu ska förvisso Pelle vara pappaledig till november så Elliot börjar inte hos dagmamma riktigt ännu, och det känns kanonbra måste jag säga. Även om jag längtar efter jobbet så är det väldigt blandade känslor och jag blir liksom lite gråtmild och nostalgisk här titt som tätt och tänker att "det här gör vi kanske för sista gången", även om jag vet att det inte är så, jag ska ju "bara" börja jobba inte flytta ifrån honom! =) Det blir nog bra men fy vad det värker i hjärtat när jag tänker på att jag inte ska ha Elliot hos mig på dagarna.
Imorgon åker jag och några tjejkompisar till Öland för en övernattning på Strand Hotell där vår vän Maja jobbar. Det ska bli så kul och jag känner att det är nyttigt för mig att vara ifrån Elliot, att vänja mig lite vid det. Visst har jag varit ifrån honom innan, det är inte det, men detta är första gången som JAG sover borta utan min lilla familj. Det ska bli så kul att åka iväg alla vi tjejer, dricka vin, shoppa, äta gott och umgås! Men så var vi där igen .... blandade känslor... vara ifrån lilleman ...
Min fina killar! Jag vet att de kommer att klara sig galant utan mig hemma, men usch vad det känns ändå ... Jag är nog världens mes!
Min fina lille unge! Älskar dig sååå mycket!
tisdag 19 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ve precis hur du känner , dock har jag inga större problem med att "bara gå hemma", hade jag kunnat gå hemma några månader till. Men den 29 aug är det tillbaka på jobb som gäller och sonen ska börja skolas in den 16 aug. Och jag tycker han är rent för liten, men vad ska man göra. Verkligheten måste ju börja för eller senare. Snacka om att man kommer längta hem efter jobb... =)
Åh, jag känner precis likadant! Våran tjej måste börja dagis redan i mitten på september ( hon är född samma dag som din Elliot ) och jag gruvar mig nåt enormt inför detta...tycker hon är för liten, vet ju inte ens om hon kommer kunna gå då...ibland när jag lägger mig på kvällarna kan jag gråta en skvätt över detta, känns så oroligt detta med att jag inte kommer få vara med henne på dagarna längre...det kommer säkert gå jättebra för henne, och jag hoppas och tror att vi kommer bygga upp en bra kontakt med personalen men ändå...dom är ju så små och underbara! =)
Det ska nog gå bra ska du se. Det är nyttigt att längta efter någon (som du med all säkerhet kommer göra på jobbet). Man får ta en dag i taget. Kram! /M.K.
förstår precis hur du känner!! Började jobba heltid idag och nu är istället mannen pappaledig med vår lille kille på 13 månader..
Skicka en kommentar