Jag skulle kunna ...

Jag skulle kunna skriva vilken dag jag haft där det mesta gått fel. Jag skulle kunna berätta om ilskan när iphonen åkte i golvet i morse efter katternas lek på diskbänken, om den lilla, lilla sprickan som blev resultatet av detta och hur jag grämer mig över det. Att det kommer att kosta pengar att fixa telefonen och att jag hellre lägger de där sura skitslantarna på julklappar till min son.

Jag skulle kunna berätta om den hjärtslitande separationen från Elliot i morse när jag skulle lämna honom hos dagmamman. Om hans stora, blå ögon som var fyllda med krokodiltårar och hur han om och om igen ropade efter mig. Om mina brännande tårar när jag satte mig i bilen och känslan av att vara världens sämsta mamman. Att jag ville springa tillbaka och ta honom i min famn och lova honom att jag ALDRIG mer kommer att lämna honom och att vi ska vara tillsammans för evigt till oändligheten.

Jag skulle kunna berätta om hur tvättmaskinen stod full med vatten tidigare i kväll när jag kom in och om all tvätt som var totalt dygnsur och fortfarande smutsig. Och om hur jag slet mitt hår för att få igång skiten igen och om hur totaldöd maskinen var. Om hur olägligt det är att tvättmaskinen går sönder just nu. Om hur förbannad och uppgiven jag kände mig just där just då.

Jag skulle också kunna berätta om hur glad ELliot var när jag hämtade honom i eftermiddags, om hur bra det hade gått hela dagen och att han hade busar och lekt med sina nya kompisar. Att tvättmaskinen inte alls var sönder utan att det bara var en säkring som hade gått och att det just nu tvättas lakan och smutsiga barnkläder för fullt.

Jag skulle kunna berätta om min dag där jag tyckte det mesta gick fel men det ska jag inte göra. Istället läser jag om Sophie och om hur hennes vardag åter igen vänts upp och ner. Inte på grund av en tappad telefon, en ledsen son på dagis eller om materiella ting som gått sönder. Sophies, hennes sambos och deras lille sons värld har än en gång vänts upp och ner på grund av det mest hemska och fruktansvärda ord jag vet; cancer. Hon har kämpat sig frisk en gång men tvingas alltså än en gång se detta fruktansvärda monster i vitögat. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för dem och helt ärligt hoppas jag att jag slipper uppleva det. Men jag kan inte låta bli att skämmas över att man klagar över trasiga telefoner, att tvätten inte blir klar i tid eller att sonen blir ledsen när jag VET att jag kommer tillbaka för att hämta honom...

Jag känner inte dem personligen men har följt hennes blogg och kampen mot bröstcancern då hennes son är lika gammal som Elliot. Jag halkade in på den genom hennes svägerska Danni. Jag lider så med dem och önskar ingen det helvete de nu tvingas gå igenom ... igen.

Allt är så klart relativt men jag kan ändå inte låta bli att skämmas. Lider så med dem.



Denna bild på lilleman fick jag idag av dagmamman. Han trivdes så och var glad hela tiden! Så skönt det kändes i hjärtat vill jag lova!





Hälsar på pappa på jobbet!