söndag 15 december 2013

Att inte va på topp

Idag är en dag när jag inte känner mig på topp. Hormonerna rusar o allt är bara fel o fel. Har julhandlat lite med mamma tidigare idag, men julkänslan infinner sig inte riktigt ändå. Tror det beror på vädret.

Idag går jag in i vecka 18. Tiden har verkligen gått snabbt denna gång även om det känns som den sniglar sig fram ibland. Nästa mål är den 30/12 då det är dags för RUL, känns spännande o vi längtar! Har dock sett Lillen två gånger redan o då såg allt fint ut så vi hoppas att  det gör det denna gång med. Om det går så vill vi gärna se om det är en lillebror eller lillasyster som kommer till oss, min känsla säger lillebror men vi får se! Känner sedan nån vecka tillbaka små buffar o fladder, mysigt att få uppleva detta igen!

Dock är det annat som tynger mig .. Jag är inte så bra på att dölja när jag känner mig nere eller är ledsen för något, har aldrig varit bra på det o tänker inte ursäkta att jag är ganska öppen med mina känslor. Saker o ting förändras, det har de gjort för länge sen egentligen men när det ändå känns bekräftat på nåt vis, ja då blir det så definitivt. 

Nog med babbel nu, kanske är mina gravidhormoner som spökar med som gör mig extra känslig!

Bjuder på mina nybakta lussebullar som blev gudomligt goda om jag får säg det själv, haha! Och vår lille pepparkaka från dagmammans luciatåg. <3


söndag 8 december 2013

Tillbaka!

Hej på er! Försvann visst ett "litet" tag, haha! Senast jag skrev visade temperaturen runt 20 härliga plusgrader o solbrännan satt fortfarande fint på nosen. I samma veva började jag jobba efter 5 veckors härlig semester i en sommar som visat sig från sin allra bästa sida.

Uppehållet härifrån skulle bli kort, frivilligt, planerat, men kort. Hela augusti fokuserades på jobb och att få ihop vardagspusslet med dagmamma, jobbstress o allt som hör därtill, o det var skönt att få fokusera enbart på detta faktiskt.

Så i början av september, precis när man kommit in i vardagslunken igen och börjat gilla den, kastades den omkull, eller jag kastades omkull, bokstavligen. Både av förvåning o av total personlighetsförändring. 

Kommer aldrig glömma den kvällen i september när jag åter igen stod där på toan, darrhänt med en sticka i handen, o försökte räkna minuterna tills resultatet visades över hur vårt fortsatta liv skulle se ut. Skillnaden nu mot för 4 år sedan var bara det att en nyfiken tre-åring sprang runt mig o undrade vad i fridens namn jag sysslade med, o varför jag började gråta plötsligt. För det kom stora tårar den kvällen, tårar av glädje o total lycka.

Dock förbyttes dessa tårar ganska snart till riktiga krokodiltårar av trötthet, ångest o total utmattning. Jag gick från att vara mig själv till att bli en arg, irriterad, ledsen, illamående o trött enstöring som endast försökte ta mig igenom dagarna levande, knaprandes en massa piller för att kunna fortsätta jobba. Det var hemskt! Som att ha magsjuka i 8-9 veckor. Tack o lov släppte det när det kändes som jag ville ge upp men tröttheten kvarstod o gör fortfarande. Men nu är jag lycklig, glad o framförallt är jag Pernilla igen, kanske inte 100  procentigt om du frågar Pelle! ;)

September-oktober har jag knappt några minnen ifrån, inga bra i alla fall. Tur det är december nu då! ;) Snart halvvägs o i maj får vi, om allt går bra, träffa vårt andra mirakel. <3

Denna underbara kille ska bli storebror! :)