Fyra veckor!

Tiden går så himla fort! I söndags blev vår lille älskling fyra veckor gammal, alltså en hel månad! Fattar inte var tiden tagit vägen, vi lever fortfarande i bebisbubblan och tar allt som det kommer. Nu när Pelle jobbar får jag och Elliot rå om oss själva och hitta på saker. Blir en hel del mys, promenader och lite shopping och annat. Dock inga större utsvävningar, jag tycker fortfarande det är lite läskigt att åka iväg själv med honom, men vi provar oss fram sakta men säkert!

Nätterna är helt ok, han sover 3-5 timmar, äter och somnar sedan om igen och sover 2-3 timmar. Ändå är man själv helt slut, konsigt! Äter gör han väldigt ofta, är ett riktigt matvrak!! I torsdags vägde han 4700 gram, så han ökar stadigt i vikt, jätteskönt! Märks att han blir tyngre nu också när man bär honom! Guldklimpen!

Så nu när han är en månad så kan han;
- fästa blicken
- följa med blicken
- hålla upp huvudet kortare stunder, han är väldigt stadig i nacken
- ligga på mage och lyfta upp huvudet kortare stunder
- ha ögonkontakt och le lite grann, har hänt ett par gånger
- är väldigt aktiv med armar och ben och sprattlar som en liten fisk!


Vår duktige prins! Nu ska vi snart bege oss ut på en långrunda i det härliga vädret!


Mina två älsklingar!


En glad liten fis!


Redo för en biltur!


Såhär älskar han att ligga med benen när han ammar!



Privata bilder

Förlossningsberättelse del 3

Ok, hoppas nu kunna slutföra hela storyn! Får väl se om Lilleman går med på det! ;)

Jo, jag var alltså öppen 5 cm när vi kom in. En enorm lättnad eftersom jag ju inte visste hur ont man skulle ha. Vi blev inskrivna och jag fick ta på mig de sexiga nättrosorna samt sjukhusskjortan och Christina introducerade mig för lustgasen. Denna var dock inget för mig då gummimasken luktade pecka och jag bara blev yr och tappade bort mig i min egen andning. Fortsatte istället profylaxandas själv, funkade mkt bättre! Stod upp vid sängkanten i värkarna och gungade på höfterna, funkade bra en lång stund. Drack blåbärssoppa och åt banan i pauserna. Kände ingen smärta alls mellan värkarna, skönt!

Sedan fick jag sitta och gunga på pilatesbollen vid sängkanten samtidigt som Pelle vid varje värk höll mig i händerna och hjälpte mig att fokusera på andningen. Han satt mitt över mig på andra sidan sängen hela tiden och vi hade ett superbra teamwork. Vid två-tiden kom ny personal, världens underbaraste barnmorska Gunlis och undersköterskan Susanne. De frågade om smärtlindring och nu hade jag väldigt ont samt ett enormt tryck neråt så jag ville ha Epiduralen. De skulle först titta hur öppen jag var och de konstaterade 7 cm. Det gick undan nu och de tyckte inte jag skulle ta Edan utan berömde mig för min andning som funkade bra samt att jag gungade på pilatesbollen. De satte istället akupunkturnålar som faktiskt tog udden lite av värkarna och så fick jag en nål i pannan som skulle göra mig lite groggy, den hjälpte nog för jag hade tydligen kallat Gunlis för "Gunsan" hela förlossningen, inget jag har ngt minne av! ;) Gunlis satt även bakom mig vid varje värk och masserade mig ryggslut, där jag hade mest ont, guld värt!!!! Hade stora blåmärken där sen efter hennes knådande! ;)

Efter ett tag kände jag bara att nu gör det så jävla ont att jag inte klarar mer, jag måste ha någon form av smärtlindring. Men då går vattnet, det bara forsade och jag kände att pilatesbollen bara blev halare och halare! Ursäktade mig för att jag skitade ner, ha ha, de var nog ganska vana men det var ju inget jag tänkte på. När vattnet gått ändrade värkarna karaktär och nu blev trycket neråt ENORMT. Jag kunde inte hålla emot knappt i värkarna utan ville bara krysta. Kunde inte heller andas mig igenom hela värken utan fick liksom skrika istället. De ville att jag skulle hålla emot eftersom jag inte var riktigt öppen helt, men det tog inte lång stund innan jag var det.

Klockslag har jag ingen koll på alls men jag var öppen 10 cm vid runt 17 tiden på kvällen. Värkarna var nu enormt jobbiga och det kändes som jag skulle bajsa ut en stor boll! Pelle var ett enormt stöd nu, utan honom hade jag tappat fästet för länge sen. Gunlis konstaterade att jag var fullt öppen och de fick upp mig i sängen och la mig på sidan. Detta gillade jag inte då jag fick kramp i mitt ena ben och gastade ett bra tag om det. Nu fick jag i alla fall krysta och vilken sjuk känsla. Jag tycke inte det var en skön känsla, nästan det obehagligaste på hela förlossningen. Det var som om något tog över kroppen och i varje värk så vrålade jag som en tok! Vilka ljud man kan ge ifrån sig! =) Det var superkämpigt att krysta och jag höll på i ca en timme. Bytte ställning till liggande i gynställning. Huvudet på Elliot kom ut halvägs vid kvart i sex ungefär men sedan avtog värkarna så de fick sätta en akupunkturnål som fick igång dem igen. Försökte lura dem och krysta när jag inte hade nån värk men det gick ju inte så bra! ;) Detta var det absolut värsta, när hans huvud satt där nere, det kändes som om det brände nåt jävulskt. Jag sa till Pelle att jag ville hem nu, de fick stoppa tillbaka bebisen! ;) Men efter ett tag kom värkarna igång och jag kryste för kung och fosterland. Det kändes som att det inte skulle gå och det sa jag klart och tydligt till dem men nejdå, det trodde ju inte de på! Ha ha, undra hur många gånger de hört det innan! Men så 18.12 ploppade det till och all smärta bara försvann, lillen var ute! Han skrek direkt och jag var bara så glad för det och att det var över. All smärta försvann som sagt och när jag fick upp den lille klumpen på bröstet så plirade han med ögonen mot mig och jag visste dierkt att detta var vårt barn. Jag såg inte vad det var för kön så jag frågade Pelle om det var en liten Elliot, och det var det sa han stolt! Utan min Pelle hade det aldrig gått så bra och jag hade inte varit lika lugn. Fick inte panik en enda gång och jag grät inget eller flippade inte ur som jag var rädd för innan att göra. Jag är så sjukt stolt över mig själv, att jag eller VI klarade detta och att jag inte tog någon smärtlindring. 5 och en halv timme efter att vi blev inskrivna är han född, vårt mirakel, så man kan nog säga att jag fick en riktig drömförlossning. Ont som in i norden gjorde det men det var såååå värt det. Vi fick ju världens finaste lille son. Efteråt kryste jag ut moderkakan som var hel och fin och de sydde två små stygn invändigt, så jag sprack nästan inget heller, superskönt!

Så, detta var min story, hoppas ni orkat läsa allt! ;)




Vår älskling, nån timme gammal!

Privat bild

Förlossningsberättelse del 2

Så, vart var vi då ... Jo, jag vaknade alltså på söndagsmorgonen den 1/8 av att jag var nödig och behövde göra nummer två! ;) Direkt efter det blev värkarna mer intensiva och regelbundna, tror jag hade ungefär 5-6 minuter mellan dem vid 7-tiden. Tyckte de kom tätt och för varje gång jag gick på toa (tryckte på nåt jävulskt hela tiden så jag var tvungen att gå ofta!) så ökade intensiteten liksom. Försökte göra frukost och lät Pelle sova vidare. Fick i mig två rostade mackor samt ett glas oboy. Tänkte hela tiden att detta inte var på riktigt, fattade nog inte riktigt och inbillade mig att man måste ha mer ont. Dock hade jag ju ganska ont och fick stå och luta mig framåt vid varje värk och vagga fram och tillbaka med höfterna, hanterade det bra och det gjorde mest ont i ryggen, ut i låren och benen, svårt att förklara!

Vid halv åtta väckte jag Pelle, ville inte vara ensam längre och vi ringde förlossningen. Johanna som svarade trodde det var på G och sa att jag skulle klocka värkarna samt åka in när jag kände att värkarna var för jobbiga. Nu kunde jag fortfarande prata mig igenom värkarna. Ungefär vid åtta-tiden så fick jag 4 minuter mellan värkarna (klockade på värktimer.se) och de varade mellan 1 till 1 och en halv minut. Det var lite jobbigare men jag andades igenom dem här i soffan, satt lite på pilatesbollen och stod upp och gungade med höfterna. Vid nio-tiden (klockslagen är inte helt hundra kan jag säga!)tog jag en varm dusch, men det blev jag bara varmare och mer svettig av så jag hoppade ur "snabbt". Nu tyckte jag att värkarna kom väldigt tätt och det kändes inte som jag fick vila emellan, sa detta till Pelle som blev lite svettig och tyckte att vi nog skulle åka in! Kunde knappt få på mig kläderna förren nästa värk kom!

Ringde igen till förlossningen vid 10-tiden, hade nu 3 minuter mellan värkarna och fick lägga ifrån mig telefonen vid varje värk. Johanna sa att vi måste komma in eftersom vi har 9 mil enkel resa till K-krona. Så Pelle bar ut alla väskor, vi satte på min Tens-apparat och baxade ut oss i bilen. Kan tillägga att batterierna på Tensen la av efter att vi kört i ca. tio minuter så det var lite trist! Kommer inte ihåg så mycket från bilresan, koncentrerade mig bara på att profylaxandas och höll i mig i det där handtaget ovanför bildörren vid varje värk. Helt impad över att det gick att åka med så onda värkar, trodde ju innan att bilresan skulle vara jävlig men jag upplevde den faktiskt inte så. Vi körde härifrån vid elva och var framme i K-krona vid lite över tolv. Vid detta laget hade jag ett enormt tryck neråt, och kände som om jag skulle bajsa ner mig! Ha ha! Fick stötta mig på Pelle när vi gick in och fick några onda monstervärkar på vägen upp till avdelningen. Väl där möttes vi av en undersköterska som tog blodtryck och en vikt (mindre kul kan jag säga!) på mig sedan kom underbara barnmorskan Christina in som jag för övrigt träffat innan när jag vart inlagd.

Hon ville köra CTG-kurva vilket inte var så trevligt med tanke på att jag inte ville ligga ner, men det fick jag snällt göra. Fick en hel del värkar när jag låg ner och andades mig igenom dem fint, fick mycket beröm av Christina. =) Var livrädd att jag inte var öppen något och att vi skulle åka hem, jag var övertygad om att dessa smärtor säkert bara var ett resultat av min låga smärtgräns. Men Christina undersökte mig och konstaterade att tappen var helt utplånad och jag var öppen 5 cm! Blev så chockad och glad att jag nästan bölade och vi blev inskrivna och fick rum 3! Christina konstaterade nöjt att här nog skulle bli bebis idag, men det trodde jag inte riktigt på då! ;)

Fortsättning följer ...! ;)


Pilatesbollen var guld värd, både här hemma och på förlossningen! Här har jag ONT!




Pelle försökte få mig att äta lite mellan värkarna under hela förlossningen, superbra! Fick i mig två bananer och drack blåbärssoppa och massor med vatten mellan värkarna. Hade tagit med mig massor med godis men det var jag inte alls sugen på då, det fick Pelle äta upp istället! :0)


Privata bilder

Förlossningsberättelse del 1

Lilleman sover så jag tänkte försöka skriva ner min förlossningsberättelse. Får väl se om jag hinner skriva ner hela på en gång!

Man kan väl säga att allt startade på fredagen den 30 juli. Jag hade haft lite onda sammandragningar på dagen men det var inget jag reagerade nämnvärt på eftersom jag hade haft det under lååång tid. Var väldigt less på att vara gravid men samtidigt rädd för förlossningen som ni alla vet, skrev ju en del om min rädsla. I alla fall så tittade våra vänner Carro, Mattias, Jossa, Fredrik, Jenny och Robin in på kvällen och vi snackade en stund och jag skämtade om förlossningen och hur jag skulle hantera smärtan. Efteråt kollade jag och Pelle på Solsidan (fantastiska serie!!) säsong 1 på DVD och vi fick oss några goda skratt. Gick på toa vid 23:30 och när jag torkade mig så fick jag som en stor manet (!!) på pappret. Det var som en genomskinlig geleklump eller liknande snor! Fattade direkt att detta var slemproppen som släppt och jag fattade att det nu kunde vara på G. Trodde jag skulle få värkar ganska snabbt men inget hände och vi sov gott hela natten.

På lördagen den 31 juli började jag få riktigt ont bakåt och ner i ryggen, inte i magen. Mjällby spelade hemmamatch här mot AIK men jag och mamma stannade hemma för att titta på matchen på TV istället. Hade ganska ont emellanåt och det kändes som knivar som stack till i ändan och neråt, men inget som var regelbundet. Trodde inte det var värkar eftersom jag inbillat mig att det ska göra ont i magen, men mamma trodde att det nog kunde vara på G. PÅ kvällen var vi bjudna på 25-års kalas hos vår vän Andreas och jag tänkte att det är bäst att gå dit eftersom jag kanske skulle tänka på något annat. Hade nu ganska ont men fortfarande inget som jag inte klarade av och det kom inte regelbundet. Väl på kalaset så åt jag som en häst!! Herregud, vet inte om kroppen fattade att jag behövde energi men jag var sååå hungrig! De som satt vid mitt bord förundrades över att jag orkade äta eftersom jag emellanåt inte kunde sitta stilla när smärtan i ryggen och baken satte in. Efter ungefär två timmar orkade jag inte vara kvar så vi körde hem och Pelle hämtade svärmors pilatesboll som jag satt och gungade på här hemma under kvällen. Natten kom och värkarna var fortfarande oregelbundna och gjorde inte superont och jag kunde till och med sova, vilket var superskönt.

Nästa morgon vaknade jag vid 06:30 och kände att jag behövde gå på toa och göra nummer 2. När jag var klar kände jag smärtan i ryggen och baken igen, fast nu vart den mycket starkare ...

Nu vaknar Elliot, ska amma honom så jag få fortsätta senare!

Två veckor!

Helt sjukt vad tiden springer iväg, idag blir vårt lilla hjärta två hela veckor! Alltså två veckor sedan man satt där med dundervärkar och andades som en tok, ha ha! Kan skratta lite åt vissa saker nu i efterhand i samband med förlossningen, men när man väl var i det så vart det inte lika kul! Ska försöka få tid till att knåpa ihop hela storyn, bara det att tid finns det inte så mycket av just nu! ;)

Lille Elliot tar upp all vår tid, kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär att ta hand om en bebis, man har verkligen noll tid till annat! Men det är så mysigt och han är världens underbaraste lille bebis! BVC sköterskan skröt med honom i torsdags att han redan följer med blicken och är väldigt "med". Han fokuserar blicken och riktigt tittar på alla som håller i honom eller kommer nära. Likadant om man tar en skallra så följer han den med blicken och man ser hur han lyssnar till ljudet. Vår duktige lille prins! =) Man blir stolt mamma vill jag lova! Han älskar även att åka i sin vagn, brukar ofta somna då, likaså i bilstolen när vi kör bil.

Nätterna har varit helt ok nu en period. Vi brukar gå upp och lägga oss vid halv elva tiden. Då ammar jag honom först sedan somnar han mellan oss i sitt "sov-nest". Och nu har han alltså sovit mellan typ 23:30 - 4-5:00, helt ok enligt mig! =) När han då ätit blir han lite kinkigare och vill gärna somna hos mig, vilket han då får nu när han är så liten. Vi ska ta hem en spjälsäng istället nu och försöka få honom att sova i den på natten istället. Vaggan fungerar tyvärr inte så bra i sovrummet då den är i vägen. Den fungerar mycket bättre på dagen när han sover i vardagsrummet, som just nu! =)

Har fått köpa Sempers magdroppar då jag märkt att han får magknip när han äter. Han är väldigt glupsk och otålig och äter väldigt fort som resulterar i att han sväljer en hel del luft. Tycker dock att det har blivit lite bättre med magen sedan vi började med dropparna, så jag hoppas det inte blir värre! Mat får han i alla fall, vid besöket på BVC i torsdags vägde han 4020 och hade ökat med 100 gram.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här, måste passa på att fixa lite när lilleman sover, min mormor och morfar kommer snart på fika. Imorgon börjar Pelle jobba igen, kommer kännas konstigt då vi två blir ensamma och jag måste klara allt själv. Men det ska nog bli bra det med!

Vårt nya liv!

Hej på er! Ett tag sen jag skrev här nu men tiden finns helt enkelt inte, vi är så upptagna av vår lille Elliot! Har inte lust eller tid att sitta så mycket på datorn, men tänkte passa på att uppdatera lite nu när lilleman sover.

Igår blev han en vecka, vår skatt! Ja, kan bara konstatera att vi fått ett helt nytt liv som numera kretsar kring vårt lilla mirakel! Kan fortfarande inte fatta att han är vår, att vi gjort honom, vår prins! Han är så fin så fin, det finaste jag har. Dagarna går i rasande fart och fortfarande finns naturligtvis inte några rutiner. Sovit riktigt har jag inte gjort sedan han föddes, men ändå är jag inte sådär vansinnigt trött....ännu! =) Är väl hög på hormoner eller nåt, för de sprutar i alla fall här hemma. Kan börja störtböla för ingenting och i nästa sekund vara så lycklig att jag börjar böla för det! Ha ha, värre än i början av graviditeten. Elliot är en snäll kille, skriker i princip mest när han är hungrig eller för trött. Han sover som mest på dagen, den enda nackdelen, och äter mycket och är vaken en del på natten. Men hoppas han vänder på detta så småningom, just nu får det vara så även om jag ska erkänna att det kan vara lite jobbigt ibland att bara sitta och amma, amma, amma på natten och ändå vill han bara ha mer och mer. Ska till BVC på torsdag så det ska bli spännande att se om han gått upp ngt, men det tror jag som han äter! Vårt lilla matvrak!

Vi har varit ute på rundor med barnvagnen, tre rundor har det hunnit bli och det verkar som han älskar att åka vagn eftersom han i stort sett sover hela promenaden. Så det ska jag försöka göra till en vana, att ta mig ut på morgonen med honom varje dag. Så mysigt är det! Idag var hela lilla familjen ute och gick runt Hällevik, var säkert ute över en timme, härligt med frisk luft. Jag börjar kunna röra mig mer och mer i alla fall utan att det gör för ont, men fortfarande kan jag känna av fogarna och ryggen är inte helt ok. Dock ska jag inte klaga, kände mig ganska så pigg och fräsch hyfsat snabbt efter förlossningen. Och apropå den så ska jag försöka knåpa ner förlossningsberättelsen också så småningom. Vet själv att jag gillade att läsa andras inför min egen, så därför tänkte jag dela med mig av vår!

Nej, nu vaknar lilleman så det är dags för mig att gå! =)







Jag igår, en vecka efter.

Privata bilder

Obeskrivlig kärlek

Hej på er alla och tusen, åter tusen tack för alla era fina kommentarer och lyckönskningar här på bloggen, i verkligheten och på facebook! Värmer så mycket och betyder ännu mer!

Nu är vi hemma med vår lille skatt, kom hem i tisdags kväll. Allt känns fortfarande så overkligt och fantastiskt, tänk att vi har vår lille Elliot hos oss nu! Kan liksom inte fatta att för några dagar sedan låg han inne i min mage och nu är han här, helt perfekt! En människa som jag och Pelle skapat, det är så ofattbart stort att det inte ens går att ta in.

Vi kan sitta i timmar och bara titta på honom och förundras över hur allt sitter på plats, att han är så fulländad. Vår lille skatt, som vi älskar honom. Skulle göra vad som helst för denna lilla människa. Det är verkligen sant som man säger att man inte kan förklara kärleken till sitt barn, den är verkligen obeskrivlig!

Dagarna går fort och några rutiner finns inte, vi går efter Elliot, han bestämmer. Han sover och äter och är en mycket snäll liten kille. Han äter en hel del på natten, så många timmars sömn blir det inte för oss men det försöker vi ta igen på dagen sen. Försöker passa på att sova när han gör det. Besök har vi haft alla dagar sedan vi kom hem. Jag var lite kluven till det innan, men så klart vill man ju att alla nära och kära ska få träffa vår skatt. Dock har det blivit lite mycket nu igår och idag så imorgon och till helgen vill vi bara vara själva och mysa, det är så viktigt för oss och även för Elliot. Vi måste få tid att lära känna varandra och alla kommer få träffa honom i sinom tid!

Distriktsköterskan har varit här idag och vägt honom, han väger nu 3920 gram. När han föddes vägde han 4160 g och när vi lämnade BB 3835 g. Det betyder alltså att han har ökat sen vi kom hem vilket känns superbra, då vet jag att min mat göder honom! ;)

Nej, nu ska jag lägga mig bredvid vår son som sover och själv försöka vila lite! Vi hörs! =)


Här sover vår skatt! Vi har den både nere och i sovrummet.





Jag igår, 3 dagar efter förlossningen.



Finast i världen



På väg hem!




Privata bilder

Vårt mirakel!

ÄNTLIGEN! Det var som jag trodde och misstänkte i söndags morse. Klockan 18:12 samma kväll (1/8-2010) föddes vår lille gosse Elliot, 4160 gram och 51 cm lång. Älskade barn! Allt gick jättebra och det var en enormt stor upplevelse. Det gick snabbt och utan några komplikationer, men det dröjer nog ett tag tills jag är beredd att säga att jag vill göra om det! Men det spelar ingen roll, för nu är vår älskade gosse här. Vi kan inte sluta att titta på honom och förundras över att han är VÅR! Just nu ligger han på Pelles bröst och sover, min älskade lilla familj. Vi är fortfarande kvar på BB men ska åka hem ikväll efter PKU-testet. Längtar så efter att vi får åka HEM tillsammans, jag Pelle och lille Elliot, min familj! =) =)

Kanske ...?

En liten lägesrapport från oss. I förrgår släppte slemproppen. Och om jag någonsin funderat på hur man märker att det är just den så kan jag säga att det kommer jag aldrig att fundera över igen. Kan bara säga att DET märker man! Som en stor manet! Ursäkta ...

Igår under dagen tilltog sammandragningarna och igårkväll kom första värken. Har kommit oregelbundet hela natten och jag har kunnat sova emellan, tack och lov. Men nu går det inte längre så jag fick gå upp. De är fortfarande oregelbundna men kommer MYCKET oftare nu och har ökat en aning i intensitet. Hoppas, hoppas det är på G nu. Orkar inte sitta här mera nu men nu vet ni läget iaf!



Håll tummarna!
Kram från mig!