Ok, hoppas nu kunna slutföra hela storyn! Får väl se om Lilleman går med på det! ;)
Jo, jag var alltså öppen 5 cm när vi kom in. En enorm lättnad eftersom jag ju inte visste hur ont man skulle ha. Vi blev inskrivna och jag fick ta på mig de sexiga nättrosorna samt sjukhusskjortan och Christina introducerade mig för lustgasen. Denna var dock inget för mig då gummimasken luktade pecka och jag bara blev yr och tappade bort mig i min egen andning. Fortsatte istället profylaxandas själv, funkade mkt bättre! Stod upp vid sängkanten i värkarna och gungade på höfterna, funkade bra en lång stund. Drack blåbärssoppa och åt banan i pauserna. Kände ingen smärta alls mellan värkarna, skönt!
Sedan fick jag sitta och gunga på pilatesbollen vid sängkanten samtidigt som Pelle vid varje värk höll mig i händerna och hjälpte mig att fokusera på andningen. Han satt mitt över mig på andra sidan sängen hela tiden och vi hade ett superbra teamwork. Vid två-tiden kom ny personal, världens underbaraste barnmorska Gunlis och undersköterskan Susanne. De frågade om smärtlindring och nu hade jag väldigt ont samt ett enormt tryck neråt så jag ville ha Epiduralen. De skulle först titta hur öppen jag var och de konstaterade 7 cm. Det gick undan nu och de tyckte inte jag skulle ta Edan utan berömde mig för min andning som funkade bra samt att jag gungade på pilatesbollen. De satte istället akupunkturnålar som faktiskt tog udden lite av värkarna och så fick jag en nål i pannan som skulle göra mig lite groggy, den hjälpte nog för jag hade tydligen kallat Gunlis för "Gunsan" hela förlossningen, inget jag har ngt minne av! ;) Gunlis satt även bakom mig vid varje värk och masserade mig ryggslut, där jag hade mest ont, guld värt!!!! Hade stora blåmärken där sen efter hennes knådande! ;)
Efter ett tag kände jag bara att nu gör det så jävla ont att jag inte klarar mer, jag måste ha någon form av smärtlindring. Men då går vattnet, det bara forsade och jag kände att pilatesbollen bara blev halare och halare! Ursäktade mig för att jag skitade ner, ha ha, de var nog ganska vana men det var ju inget jag tänkte på. När vattnet gått ändrade värkarna karaktär och nu blev trycket neråt ENORMT. Jag kunde inte hålla emot knappt i värkarna utan ville bara krysta. Kunde inte heller andas mig igenom hela värken utan fick liksom skrika istället. De ville att jag skulle hålla emot eftersom jag inte var riktigt öppen helt, men det tog inte lång stund innan jag var det.
Klockslag har jag ingen koll på alls men jag var öppen 10 cm vid runt 17 tiden på kvällen. Värkarna var nu enormt jobbiga och det kändes som jag skulle bajsa ut en stor boll! Pelle var ett enormt stöd nu, utan honom hade jag tappat fästet för länge sen. Gunlis konstaterade att jag var fullt öppen och de fick upp mig i sängen och la mig på sidan. Detta gillade jag inte då jag fick kramp i mitt ena ben och gastade ett bra tag om det. Nu fick jag i alla fall krysta och vilken sjuk känsla. Jag tycke inte det var en skön känsla, nästan det obehagligaste på hela förlossningen. Det var som om något tog över kroppen och i varje värk så vrålade jag som en tok! Vilka ljud man kan ge ifrån sig! =) Det var superkämpigt att krysta och jag höll på i ca en timme. Bytte ställning till liggande i gynställning. Huvudet på Elliot kom ut halvägs vid kvart i sex ungefär men sedan avtog värkarna så de fick sätta en akupunkturnål som fick igång dem igen. Försökte lura dem och krysta när jag inte hade nån värk men det gick ju inte så bra! ;) Detta var det absolut värsta, när hans huvud satt där nere, det kändes som om det brände nåt jävulskt. Jag sa till Pelle att jag ville hem nu, de fick stoppa tillbaka bebisen! ;) Men efter ett tag kom värkarna igång och jag kryste för kung och fosterland. Det kändes som att det inte skulle gå och det sa jag klart och tydligt till dem men nejdå, det trodde ju inte de på! Ha ha, undra hur många gånger de hört det innan! Men så 18.12 ploppade det till och all smärta bara försvann, lillen var ute! Han skrek direkt och jag var bara så glad för det och att det var över. All smärta försvann som sagt och när jag fick upp den lille klumpen på bröstet så plirade han med ögonen mot mig och jag visste dierkt att detta var vårt barn. Jag såg inte vad det var för kön så jag frågade Pelle om det var en liten Elliot, och det var det sa han stolt! Utan min Pelle hade det aldrig gått så bra och jag hade inte varit lika lugn. Fick inte panik en enda gång och jag grät inget eller flippade inte ur som jag var rädd för innan att göra. Jag är så sjukt stolt över mig själv, att jag eller VI klarade detta och att jag inte tog någon smärtlindring. 5 och en halv timme efter att vi blev inskrivna är han född, vårt mirakel, så man kan nog säga att jag fick en riktig drömförlossning. Ont som in i norden gjorde det men det var såååå värt det. Vi fick ju världens finaste lille son. Efteråt kryste jag ut moderkakan som var hel och fin och de sydde två små stygn invändigt, så jag sprack nästan inget heller, superskönt!
Så, detta var min story, hoppas ni orkat läsa allt! ;)
Vår älskling, nån timme gammal!
Privat bild
