Svullo i vecka 38

Ja, det är just så ja känner mig. Stor, svullen, vätskefylld, ful och klumpig. Ont som satan rent ut sagt neråt från underlivet och ut i ljumskarna och benen. Det drar och stramar, krampar och spänner. Kan inte ta många steg innan det hugger till, sticker och trycker. Känns som om Blixten ska trilla ut! H*n trycker oerhört neråt, jag kissar superofta och känner mig aldrig riktigt "tömd". Ibland skär det som knivar i magen ner i underlivet och baken och strålar ner i ljumskarna. Fötterna, speciellt högerfoten, är så svullna att det gör så förbannat ont att gå på dem. Få ont bara av att stå upp i 10 minuter. Så de där lååånga promenaderna jag skulle ut på när min viloperiod nu är över är ju bara att glömma.

Och tröttheten ska vi inte tala om, jag är så trött så jag skulle kunna somna när som helst under dagen, förrutom just på kvällen när man SKA sova. DÅ kan jag inte somna, utan vänder mig 1000 gånger innan jag hittar en skön sovställning och Blixten inte ilsket bökat runt för att klaga på just den ställningen jag hamnat i. När jag väl somnat vaknar jag efter ca. en timme (känns alltid som fler timmar, blir lika förvånad varje gång jag tittar på klockan) och måste försöka ta mig upp och gå och kissa. Verkligen med betoning på att försöka ta mig upp! Detta upprepas sen ca 5 gånger varje natt. Min riktiga sömn den får jag inte fören framåt morgonkvisten vid typ 6. Då somnar jag djupt och kan sova utan problem till 10-11.

Och värmen sen, denna HETTA! Ja, jag ska inte gå in på hur jag upplever den i detta tillståndet, mer än att jag kan säga att Pernilla inte kommer att vara höggravid när det är högsommarvärme igen, det är ett som är säkert!

Ja, såhär ser det ut för tillfället för mig och Blixten. Behöver jag poängtera att jag är så oerhört trött på att vara gravid??? Så trött men ändå så rädd, nervös och pirrig. Detta är ett övergående tillstånd, men samtidigt (HUR KNÄPPT DET ÄN LÅTER)ett tryggt tillstånd. Det här kan jag, jag har varit gravid i snart 9 månader, 9 lååånga månader med krämpor och orosmoln som har avlöst varandra. Den andra smärtan som sätter in när det är dags för Blixten att titta ut, den är okänd, oviss och skrämmande. Samtidigt innebär den slutet på den här tiden i mitt liv, i vårt liv. Då är denna första graviditeten över och jag är mamma. Detta tillstånd som man har gått i, levt i, liksom blivit ett med är slut. Kan ni fatta???! Jag är då MAMMA och Pelle är PAPPA. Vi är föräldrar.

Inget är som väntans tider, på gott och ont. 20 dagar kvar idag .... ofattbart.





Vi längtar så efter dig älskade unge!


Privat bild